A; Mitt Första Tecken...

...Och även alfabetets första, haha.

Jag sa att jag skulle berätta om min första kärlek/attraktion som sagt igår och jag håller vid mitt löfte; det enda man har är sitt ord så då är det lika bra att hålla det. Men nog om mitt motto, hehe.

A (inte hans initial eller något sådant så ni vet) kommer från samma by som mig. Som jag sa igår så har jag känt honom hela mitt liv i stort sett och vi har hängt ihop en hel del; både med gänget från byn men även på tumanhand.
Ska beskriva A först. A är rätt så liten, väger knappt något, och nog den sötaste jag någonsin sett, oavsett kön. Han är, precis som jag, en "äkta man" och är inte ens lite metrosexuell; arbetskläder, snus och öl är det som gäller för oss. Alltså min typ. Så länge han kunnat gå så har han skruvat i bilar, moppar, motocyklar, traktorer; ja, allt med motor och han är ett smärre geni skulle jag vela påstå. Folk från byn, i alla åldrar, brukar vara förbi med saker som behöver lagas i deras garage för dem vet att om någon kan så är det A.
Han är rätt så lik mig till sättet eftersom vi är båda tysta killar med okänt folk men med vänner så kan vi båda prata fritt och vara oss själva. Vi två gillar att skämta med varandra och ibland kan det bli lite fysisk på skoj, särskilt om båda är lite smått fulla, hehe. På senare tid, dem senaste två åren ungefär, så har jag försökt att bli lite fysisk med honom oftare för att jag vill känna närhet med honom. Jag vet att det låter lite konstigt eftersom han är hetero och inte har en aning om att jag är bi. Eller jag tror han är hetero, han har aldrig haft tjej och båda vi två gillar inte att prata om sådant. Ibland brukar jag ligga och tänka hur härligt det skulle vara om han vart homo eller bi men jag kommer ju aldrig att våga fråga eller försöka något så jag får ju aldrig veta.
Vi i byn brukar "låtsasböga" oss ibland och jag minns en gång han satt bredvid mig i soffan och flina och smekte mitt lår när vi kolla tv. Jag gav honom av sin egna medicin och smekte hans nacke. För honom vart det ett skämt; för mig vart det en dröm som gick i upplevelse. Sort of. Det hela slutade med att vi hetsa varandra för att se vem som gav upp först; ett sorts homo-chicken race. Jag tänker ofta på den gången, kan minnas vad han vart klädd i med.

När insåg jag då att jag vart både kär och attraherad av honom?

Tja... Min lillasyster och A är lika gamla och gick hela grundskolan i samma klass och hon vart "kär" i honom i lågstadiet. Ända sedan dess har jag och mamma småretat henne för det och föreslagit att dem ska gifta sig. I början på högstadiet så började jag inse att jag tyckt om honom mer än som bara vän och jag tänkte ofta på honom. Då vart jag fortfarande antihomo och hade massa fördommar om HBT och visste knappt något om det. För mig fanns det egentligen bara hetero och homo; jag visste faktiskt inte om bi. Så då brukade jag tänka i stil med; "tänk om jag är bög? Nej, det kan jag ju inte vara; jag dras ju till tjejer. Om jag nu skulle dras till A så skulle det bara vara en kille; det säger inget om mig." Naivt sätt att tänka, ja, men jag visste inte mycket om sådant då.
På tal om hur jag dras till killar så kan jag säga att jag skulle placera mig som en tvåa på Kinseys Skala; jag är inte en trea, alltså i mitten, för jag dras till fler tjejer än killar. Men det tror jag beror på att många killar/män idag klär sig på ett sätt jag inte alls gillar; jag gillar manliga män, även "björnar". Nu när jag insett att jag är bi så har jag fått en helt annan syn på vad jag tycker om många av mina yrkesprogramsvänner hemmifrån. Förut brukade jag rationalisera det jag kände för mina killvänner genom att tänka: "dem är stiliga, skulle inte vara fel att se ut så"¨. Nu vet jag att det bara vart ett homofobiskt sätt av mig att säga att jag attraherades av dem. Jag tänker nu för mig själv att en kille är het, söt, vacker eller liknande. Känns ärligt.
Nåväl, nog om det och tillbaka till A =)
"Roligt" att jag reta (och fortfarande retar ibland med) henne för ett bröllop och att hon skulle vara kär i honom när det nu är jag som är den som är kär i honom. Vi har dock inte mycket kontakt med varandra förutom ett fåtal SMS och fyllesamtal. Det beror på att varken han eller jag gillar att prata i telefon och han har inte dator så MSN är uteslutet. Nu till helgen ska jag och en kompis dricka och jag ska se till att ringa A. En gång under ett fyllesamtal sa jag faktiskt att jag älska honom. Han tog ju det som ett skämt och skratta precis som jag visste han skulle göra. Jag däremot menade det inte på det sättet och sa det mest för att se om han kanske skulle reagera annorlunda på det ändå. Men det gjorde han inte. Tyvärr.
A och jag kommer väl aldrig att bli ett par, hur mycket jag än vill.

Där har ni det; A, min första manliga kärlek, attraktion och dröm. Har ni vart med om liknande?



- PB, keeping the dream alive