Tillbaka Efter Lilla Lovet

Hallå igen

Har inte skrivit så mycket men nu är jag tillbaka från Potatislandet så det är bara att skriva och berätta för Er om hur det vart.

Åkte som sagt tillbaka norrut och fick träffa alla vännerna, har ju inte sett dem sedan påsken. Det är konstigt att vara bisexuell och med dem utan att dem vet något. Något som gör det ännu konstigare och obekvämare för mig är att jag är tänd på flera av mina vänner, inte bara A som jag är kär i.
Av mina nio vänner från byn så är jag tänd på fem av dem varav en då är A. Om dem skulle få veta att jag är bi så skulle ju dem på direkten undra om jag vart tänd på någon av dem och i "vanliga fall" antar jag att den frågade skulle direkt säga "nej, jag tänder inte på någon av er, ni är mina vänner."
Men nu? Är jag "vanlig" bi för att jag är tänd på majoriteten av mina äldsta och bästa killvänner? Till saken bör tilläggas att jag är tänd på majoriteten av dem tjejer jag känner med.

Roligt att jag fortfarande jämför allt med heteroförhållanden trots att jag vet att jag är bi och att det inte är något onormalt med det men antar väl det att har att göra med att jag har långt större erfarenhet av att kalla mig straight trots att jag kanske anat, särskilt med A som jag sagt. Min kärlek, eller vad man det nu ska kalla det, till honom har varat iallafall sedan högstadiet. Seriöst alltså, relationer och kärlek är inte seriöst före högstadiet enligt mig då. Men sexuell läggning kan man väl veta tidigare, det vet jag inget om. Nå, nog om detta och tillbaka till min semester med vännerna.

Av vännerna jag är tänd på är alla förutom en riktigt snygga oavsett vems ögon man ser det genom. Dem är normalbyggda/smala och riktigt roliga att vara med; vanligt hederligt folk så att säga.
Vi drack en kväll och en av vännerna drack lite för mycket och blev trött och vi andra fortsatte. Efter ett tag blev han lite piggare och jag tänkte att jag skulle skoja till det lite när han låg på soffan. Jag la mig över honom och låg på honom ett tag och småbögade som vi brukar göra ibland. Det vart skönt och jag visste att jag vart nog full för att inte få stånd så jag vart inte rädd för att avslöja något via det.
Det vart rätt mysigt måste jag säga och han gillade det med men inte på det sättet som jag gjorde det. Han gillade för att hans flickvän nyligen gjort slut och han helt enkelt behövde närhet; inte romantiskt eller något utan bara närhet. Det kändes fel att ge honom den närheten eftersom jag hade baktankar men ändå kändes det rätt eftersom jag gjorde det halvt som en vän, halvt för att jag verkligen själv ville det.
Som jag sagt tidigare så har jag endast haft en relation och det vart i sjuan och båda vi vart blyga av oss så vi gjorde inte annat än kramades ett par gånger då. Jag har alltid vetat att jag är den typen som gillar att mysa då och då. Inte på det sättet att jag är den typen som alltid klänger men då och då behöver vi nog alla det. Särskilt jag behöver det nu eftersom jag aldrig haft chansen till det. Jag och min syster är nära vänner och kan hålla på och låtsasslåss med varandra.
Mer än så har jag aldrig haft och det gör att jag saknar det jag aldrig haft. Skulle vela träffa någon över en date eller så och inte bara gå till en krog och ragga och hångla även om jag gillar det med, det lilla jag vet om det förstås.
Jag är rädd för att fråga någon att hänga med mig eller till och med gå med mig på någon form av date. Det finns två skäl för detta och båda är lika stora hinder. Den första är att jag inte har en aning om hur man frågar ut någon; kille eller tjej (nu jämför jag med tjejer igen, jag vet). Det andra är som en bekant sa till mig är att jag saknar en gaydar, haha. Jag kan helt enkelt inte se på två killar eller två tjejer om dem inte hånglar med varandra eller så och då blir det ju jäkligt svårt att kunna fråga en kille.

Vissa säger att man ska strunta i att anta att alla är straighta utan helt enkelt anta att alla kan falla för alla; att alla är bisexuella eller något åt det hållet. Problemet jag ser med det är att statistiskt sett så är 90 % straighta enligt egen utsago. Om den siffra stämmer vet jag inte förstås inte men även om man räknar med det dubbla i mörkertal så blir det ändå inte stort. Iallafall inte för mig som är rejält rädd för att få nobben. Så jag vågar inte fråga helt enkelt fast jag nog borde.

Så detta är ett problem förstås. Förväntar inte att ni ska skriva mig en miljar kommentarer med råd, förväntar mig inte ens en, utan jag vill bara skriva ned allt detta för när jag skriver så kommer jag på en massa mera. Av hela det här inlägget så vart kanske 20 % i skallen men resten byggde på tankarna, frågorna och svaren som dyker upp när jag skriver det jag redan tänkt. Så bloggen hjälper mig, haha. Era kommentarer hjälper mig ännu mera förstås vare sig ni har erfarenhet eller ej. Stöd och idéer hjälper båda mycket.

Nog kommentartiggande, haha, ska avsluta för ikväll. Ta hand om er, det behövs oftare än man tror.



- PB